Rädd eller orädd stickerska?

Det har pågått en intressant diskussion på Knitting Daily. Det handlar om ifall man är en rädd eller orädd stickerska (fearful or fearless knitter, men att översätta knitter med "stickare" känns ju konstigt, så jag skriver stickerska).

När jag första gången snabbläste Sandi Wisehearts funderingar kring detta tänkte jag direkt, lite malligt nästan, att jag definitivt är en orädd stickerska – jag som alltid har hittat på egna mönster, som går på lustkänslan, som börjar sticka när jag får en idé, och löser problem efterhand.

Jag läser vidare och får mig en funderare vid frågorna om stickrädslor (fritt översatt):

- Vad skulle du sticka om du var den stickerska du alltid drömt om att vara?
- Är det något du inte har provat att sticka p.g.a. att det verkar vara för skrämmande?
- Finns det någon teknik du skulle vilja lära dig, eller kunna bättre? Finns det något som förbryllar dig?
- Är det nåt du verkligen vill prova, djupt från hjärtat, men har inte vågat för att du tror att du inte är tillräckligt duktig?
- Stickar du alltid samma gamla saker, men skulle vilja prova på något nytt?
- Stickar du alltid åt andra istället för åt dig själv? Eller stickar du kanske bara accessoarer till dig själv, men aldrig en vacker tröja?

Vad jag drömmer om är ju att vara en stickerska som hittar på egna saker att sticka, inte är beroende av mönster utan går på egna idéer, lustkänsla och kärlek till garn – sån är jag! Vad gäller tekniker är jag inte heller rädd, inte för att jag provat allt, men jag provar gärna, och allt som har nån typ av diagram fixar jag för det mesta. På nåt sätt. Bara jag har en egen bild av det i mitt huvud så ☺ Och vad gäller accessoarstickning är jag själv hur påhittig som helst och provar mig fram.

Men sen blir det värre, och självkänslan dalar lite… den allra sista frågan träffar mitt i prick. För det är ju så att jag har ganska många sjalar och halsdukar. Och jag ÄLSKAR dem! Faktiskt! Men det här med tröjor och koftor till mig själv (till dottern och maken är det inga problem) är värre. Där lider jag i ärlighetens namn av rejäl ångest! Jag är kurvig och har förhållandevis kort rygg, så det går helt bort att bara ta ett fint mönster och sticka det. Jag påstår ibland att det bara är att göra stickprov och mäta sig själv och så stickar man! Och jag har påbörjat många planeringar av koftor till mig själv, gjort provlappar och räknat ut och haft mig, men mycket längre än så kommer jag inte (nåt bakstycke har det ju blivit men sen slår ångesten till rejält och ett UFO är skapat).

Gräver man ännu djupare i det här dilemmat så kommer det väl fram sånt som att jag inte har varit sådär totalnöjd med omfånget av min kropp och på nåt sätt inte vill riskera att en stickning blir för tajt och därmed visar alla kurvor, eller för vid, och ser ut som att jag försöker dölja kurvorna… Det är inte lätt! Dessutom har jag det senaste året gått ner i vikt ca 15 kilo och jag har inte hängt med i huvet att min kropp är mindre (provar t.ex. alltid för stora kläder först tills jag kommer ihåg att jag ju kan ta en mindre). Och tänk nu om jag börjar sticka en fin tröja och sen ändrar jag i storlek igen… skyller jag på.

Jag har faktiskt aldrig tidigare tänkt tanken att mina sjalar skulle vara nån slags ursäkt för min tröj- och koftångest, att jag kan säga ”men jag trivs bättre med att ha en sjal över axlarna” eller så. Tror inte det är så. Och för att återknyta till frågorna, så är det nog inte så att jag inte tror att jag är tillräckligt duktig för att sticka tröjor med eget mönster, utan rädslan handlar om andra saker. Men jag tror det är dags att ta tag i det här problemet, den här ångesten, de här känslorna. Stickning av det ena (koftor) utesluter ju definitivt inte det andra (sjalar, eller sockor för den delen nu med sockklubben och allt).
Det här året ska bli det år när jag blir en orädd stickerska! Och nu är ni mina vittnen.

Är ni redan orädda stickerskor? Om inte: vad har ni för rädslor och ångestar?